Wich doesn't kill you..
För som nåläget ser ut? Min blogg är ju min syn på saker och ting och jag kan skriva tamejfan vad jag än vill.. yttrandefrihet som vi har här i sverige.. Jag älskar jordgubbar och grädde, jag finner mystik attraktivt (om en person inehar det) Min favoritfärg är svart, vitt det är inga färger och blått. Jag skulle finna glädje i att Justin Bieber avlider efter en lång och plågsam död, helst 20 meter ner under jord. Men det är inte det skiten ska handla om utan mitt sätt att även från den mörkaste avgrund, se det positiva och sträva efter det.
Men även om man strävar mot den ljusa pricken i mörkret är det svårt att låta bli att se sig omkring. Som lägenheten jag och Markus skulle flytta in i tillsammans. Jag ser att det står Berglund/Hagberg på dörren, jag ser att det var vårat hem tillsammans vi skulle bygga upp ett gemensamt liv i på riktigt (visst kan man det som särbos, men ni fattar vad jag menar) Men när jag kommer in ser jag mina saker i ett par kartonger, och hans möbler, tavlor och mattor utplacerade som han själv vill ha dem. Nog fan är det tungt, det är ett riktigt jävla bakslag dessutom.
Han har sagt att han fortfarande har känslor för mig, att han älskar mig. Men hur känner då jag? Jag lever inte i en bubbla av positivt tänkande (även om jag försöker ibland) och gråzoner existerar inte för mig. när han sa att han inte visste vad han kände och ville ha en paus var det jag som sa att det var slut. För enligt min mening är och var det det, när han sa så. Jag kan ibland känna mig rätt krossad, förrvirrad. Visst - jag är glad att det är vi igen. Men det är mer jag vill ha i ett förhållande. Jag vill ha en kram när jag gråter, jag vill ha ett uppmuntrande efter en slitsam dag, jag vill ha ett sms som slutar med "puss, älskar dig finaste" är det för mycket att begära? Jag vette fan rent ut sagt. Kanske är det så att jag vill ha mer än ett simpelt förlåt efter att han sårade mig så mycket även fast jag vet att det inte var med illvilja. jag har förmåga att se ur fler synvinklar än bara min egen, men jag har även förmågan att tänka för mycket och blanda in för mycket känslor i logik, och det kan leda till fall. Tiden läker alla sår, men visar även framtiden eftersom den inte går att förutsäga.
Ja.
Bekräftelse! Det är ofta män glömmer den där lilla snärten på slutet. Som tex; -Jag tänker på dig, och när du kommer hem ska jag massera dina fötter/nacke/rygg. Vad som helst, det räcker.
Har man haft ett lång förhållande kanske man också tar varandra för givet. Det brukar ibland bli så. Men man kan också hitta tebaka tillvaranda, oftast med svårigheter måste jag tillägga. Har man en gång satt ned foten eller trampat i klaveret måste den "andra" ha tålamod och framför att sann vilja att fortsätta. Annars blir det pannkaka igen!
Talar utav egen erfarenhet.
;-)
Håller med dig helt, det lilla extra gör mycket! det är säkerligen en tuff tid framfåt men jag hoppas att det blir till det bättre, blir det inte det gör jag det till det, jag älskar mig själv så pass mycket iallafall hehe
bump !
bump !
Whats happening ?
Mer roligt om Warhammer och ditt liv.
Jag vill ju fylla ut mitt oxå.
Jag själv sitter hemma mitt mitt eget jox och inte
tycker jag en natt på puben eller pizzerian är kul!
(om jag får säga så.... )
;-)
