Jag vet inte vad jag ska göra, vad jag ska säga. Jag är förvirrad, jag är fortfarande sårad. Förbannad till och från till och med. Varför? Rätt enkelt. Efter att ha fått en kniv i hjärtat vill jag bli försäkrad om att det inte kommer hända igen, att det var ett misstag. Inte få salt i såren...
Results »
Är det nånting jag älskar så är det 1800-talet, förvridna och/eller morbida historier, Tim burton och Alice i underlandet. PÅ jobbet igår kikade jag på spelrecensioner, en utav dom var Alice: Madness returns. Shit, jag blev fan kär i att bara läsa artikeln! det är Alice i underlandet, med en fet förvridning av det oskuldsaktiga och rara vi alla fick lära oss om Disneys- alice i underlandet. Ett spel från 18+ som har gjorts i en stil som liknar Tim Burtons egen!
Det är klart som fan att jag var tvungen att köpa det. Vilket jag gjorde för ett par timmar sedan..
((jag ska upp och jobba imorrn bitti, så istället för att skriva så tar jag lite quotes från Carl-Johan Johansson som skrev resencsionen på aftonbladet.
"Det är en mörk berättelse som tar upp svåra ämnen som barnprostitution, mord och övergrepp och speglar dem mot underlandets karaktärer och omgivningar. Scenerna växlar mellan 1860-talets London och Alice fantasier för att ge en bild av den värld som har perverterat hennes sinne."
"American McGee har skapat en berättelse som stundtals golvar en med sina morbida, färgrika metaforer. Den handlar om en söndertrasad barndom och förlorad oskuldsfullhet."
Just har jag inte spelat spelet så mycket, men man kan säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Det börjar med detta...
"American McGee visar oss att även de som föraktar vuxenvärlden allra mest en dag måste konfrontera den. Resultatet är ett av årets absolut bästa spel.
Ja för fan, nytt inlägg fort som fan, snackar med en annan god vän som berättar en god nyhet.. nej.. BÄTTRE än god nyhet för mig! Games-workshops har kommit ut med nya modeller. Jag tror jag behöver byta trosor snart. (nörd skämt åsido) Önskar mig verkligen någon (helst alla) utav dessa. Inte för de ska ingå i någon arme, utan för de ser så enormt häftiga ut och även vilken fin utmaning att måla! Game-Workshop har än en gång överträffat sig själva!
Har så mycket att göra känns det som, tittar lite på min blogg som var så fin i början, med skitsnack om "gud" övernaturliga väsen och fan o hans moster. På senaste tiden har det mer blivit privata känslor. Men det känns mycket bättre att skriva när man har något på hjärtat.
Jag har dock syndat, förlåt mig oh.. vem som nu må lyssna, men jag har gått tillbaka till WoW:
Särskilt är det väl kul att spela med Hoffe, en smålänsk "manlig best" som han själv kallar sig. Jag säger bara smålänsk lirare med svar på tamejfan allt. Med oslagbar förmåga att lyfta upp humöret på ett ögonblick. <3 till dig grabben. Men varje gång han spyr ut sig nån kommentar som får en att kikna av garv tänker jag alltid på youtube filmen vad tyst det blev. I stort sett samma dialekt, fast med mer svordommar och könsord i min väns Hoffes ordföråd.
Jag har dock syndat, förlåt mig oh.. vem som nu må lyssna, men jag har gått tillbaka till WoW:
DOCK endast till old republic kommer ut, då jävlar snackar vi mmorpg.
Anledningen? Enkel, som utrycket som myntades i filmen "Tillsammans" Hellre att äta gröt tillsammans, än oxfilee ensam." Vilket stämmer rätt bra, jag gillade verkligen Rift. Men inte att spela på egen hand, mina 3 spel bundisar gick tillbaka till WoW och efter ett tag insåg jag att det är jävligt trist att inte ha någon att spela med, särskilt inte när man har kört tillsammans så länge som vi har gjort.
Särskilt är det väl kul att spela med Hoffe, en smålänsk "manlig best" som han själv kallar sig. Jag säger bara smålänsk lirare med svar på tamejfan allt. Med oslagbar förmåga att lyfta upp humöret på ett ögonblick. <3 till dig grabben. Men varje gång han spyr ut sig nån kommentar som får en att kikna av garv tänker jag alltid på youtube filmen vad tyst det blev. I stort sett samma dialekt, fast med mer svordommar och könsord i min väns Hoffes ordföråd.
Skriva är ett bra sätt att få ut sina känslor. Jag är förbannad, jag är frustrerad, ne... jag är så förbannad att det inte går att beskriva. Kanske för det ack så roliga samtal som skedde igår, kanske för jag inte fått sova. KANSKE för att jag behöver förklarlingar om det sker missförstånd eller andra oangelägenheter som jag helst vill slå på käften eller vifta bort ifrån mig.
Angående samtalet igår som fick mig att tända till var väl att en randombrud snor telefonen när jag ringer till söts bror och har lite "roligt" Jag var fly förbannad på bara det. Dagen efter när baksmällan tar in sin rätt (rätt åt alla! nej då, är bara avendsjuk för jag inte fick supa tills ögonen blödde) så pratade jag iallafall med min söt. Vi har som bloggens tidigare inlägg visar - haft rätt rockigt i vårt förhållande.. Det sista man vill höra är att en brud 10 mil ifrån en frågar hur "lång tid det tar för honom att komma?"
Det man då VILL höra när killen är nykter är antingen ånger, att han inte kom ihåg, att han inte visste, att han ber om ursäkt fast det inte var han som pratade. Eller vrede? (yes i find that attractive) Vrede över att han kommer ihåg eller fick det berättat om den brudens uttalande och tycker precis som jag att det var jävligt dumt gjort. Men när vi pratade över telefon hörde jag ingenting om det. Vilket bara får mig att bli förbannad, fullt av frågor dyker då upp. "Kommer han ihåg det och var med på hela ideen? Bryr han sig inte? Tycker han att det är en petitesse? Tycker han att jag överreagerar? Tyckte han det var KUL?" Nej, såklart inte.. Efter vår samtalstid sa han att han trodde att jag -visste- eller iallafall borde -förstå- hur han kände, att han VAR förbannad, att han tyckte att bruden bettede sig idiotiskt. Men hur fan ska jag veta det, jag vill ha svar på tal, inte köra några jävla gissningslekar.
Angående samtalet igår som fick mig att tända till var väl att en randombrud snor telefonen när jag ringer till söts bror och har lite "roligt" Jag var fly förbannad på bara det. Dagen efter när baksmällan tar in sin rätt (rätt åt alla! nej då, är bara avendsjuk för jag inte fick supa tills ögonen blödde) så pratade jag iallafall med min söt. Vi har som bloggens tidigare inlägg visar - haft rätt rockigt i vårt förhållande.. Det sista man vill höra är att en brud 10 mil ifrån en frågar hur "lång tid det tar för honom att komma?"
Det man då VILL höra när killen är nykter är antingen ånger, att han inte kom ihåg, att han inte visste, att han ber om ursäkt fast det inte var han som pratade. Eller vrede? (yes i find that attractive) Vrede över att han kommer ihåg eller fick det berättat om den brudens uttalande och tycker precis som jag att det var jävligt dumt gjort. Men när vi pratade över telefon hörde jag ingenting om det. Vilket bara får mig att bli förbannad, fullt av frågor dyker då upp. "Kommer han ihåg det och var med på hela ideen? Bryr han sig inte? Tycker han att det är en petitesse? Tycker han att jag överreagerar? Tyckte han det var KUL?" Nej, såklart inte.. Efter vår samtalstid sa han att han trodde att jag -visste- eller iallafall borde -förstå- hur han kände, att han VAR förbannad, att han tyckte att bruden bettede sig idiotiskt. Men hur fan ska jag veta det, jag vill ha svar på tal, inte köra några jävla gissningslekar.
säg det då, förklara det då, så jag inte "missförstår".
Missförstånd leder bara till konsekvenser.
Jag vet inte varför, kanske har jag nån jävla syndrom, men jag har aldrig vart bra på den sociala aspekten. Dra ett skämt på min bekostnad kan jag tro att det är allvar, o då kan det ta hus i helvetet (missförstånd). Lägg en sårande pik på min bekostnad kan jag tro att det är ett skämt (ännu fler missförstånd)
Oh vad kul jag hade igår, den midsommarn slog alla andra! vänner, sprit, god mat.. HAHA nej för fan. Jag jobbade.. När jag väl slutade så ringde jag min söt och han lät dyngpackad, bussen anländer efter 10 minuters väntan o jag lägger på för att betala. Efter att jag stigit ut ur bussen o väntar en 7 minuters gångpromenad ringer jag upp igen.
Jag blir ju oxtokig, rent ut sagt så förbannad att jag då planerar att bryta mig in i bilen, åka till vart dom nu är och slänga ner bruden i en köttkvarn. Då börjar nån garva i telefonen som antingen är matte eller markus, o markus säger jag ville bara höra hur du reagerade. Grejen som gör mig så jävla förbannad är att man skämtar inte om sånt. Inte när ens förhållande ligger på en ostabil nivå. Oberoende på hur mycket alkohol man hävt i sig.
men.
Den här gången svarar en brud
-Hallå det är katrine(?)
-ah hej, är markus där?
-hmmm mm, asså ne, han har totalt däckat.. Ska du komma och hämta honom eller ska han sova här?
- Nej för fan jag jobbar imorrn, han skulle sova där sa han förut..
- Okej okej, men då lägger jag honom i min säng!
- ... ursäkta?
- Ah jag lägger honom i min säng, jag måste bara fråga, kommer han snabbt?
Jag blir ju oxtokig, rent ut sagt så förbannad att jag då planerar att bryta mig in i bilen, åka till vart dom nu är och slänga ner bruden i en köttkvarn. Då börjar nån garva i telefonen som antingen är matte eller markus, o markus säger jag ville bara höra hur du reagerade. Grejen som gör mig så jävla förbannad är att man skämtar inte om sånt. Inte när ens förhållande ligger på en ostabil nivå. Oberoende på hur mycket alkohol man hävt i sig.
Jag har -länge- funderat på att skriva en bok. Jag kan två utav huvudkaraktärerna som baksidan på min hand. Även vart allting ska utspela sig på, hur världen kom till och så vidare. Dock inte hur man ska lägga in en röd tråd och största problemet av allt... Svenska eller Engelska!? Vissa ord kan jag på engelska, andra på svenska. Och svenska låter så otroligt jävla fjantigt när man ska skriva. Särskilt en fantasy bok! Jag tänkte på att slänga in lite onda magiker i boken.. Blood magicians och Shade sorceress. vad blir det på svenska..? Blod trollkarlar och Skugg häxmästare.. GAH!!!!!! vilken jävla tradgedi. Skiten får bli på engelska helt enkelt.. Rätt och slätt.. och hoppas att om den blir publicerad, att den inte översätts på svenska..
Jag vill som en sidenote passa på att ursäkta att jag inte skrivit på länge. Jag har nånstans att bo nu, men inget hem. Saker och ting är bra mycket mer komplicerade än vad jag vill att de ska vara..
Hur som helst, jag tänkte vara bussig och bjuda på ett litet stycke utav vad jag har skrivit.. Kommer dock inte gå in på detaljer, den här boken ska bli -min- och inte nån annan jävla halv tattare som snor litteratur på nätet. copyright - me.. Skriv gärna vad ni tycker! Det skulle glädja mig!
Jag vill som en sidenote passa på att ursäkta att jag inte skrivit på länge. Jag har nånstans att bo nu, men inget hem. Saker och ting är bra mycket mer komplicerade än vad jag vill att de ska vara..
Hur som helst, jag tänkte vara bussig och bjuda på ett litet stycke utav vad jag har skrivit.. Kommer dock inte gå in på detaljer, den här boken ska bli -min- och inte nån annan jävla halv tattare som snor litteratur på nätet. copyright - me.. Skriv gärna vad ni tycker! Det skulle glädja mig!
The beginning of the ancient.
"The damp and dimclad forest north of Lodenol had always been a founding base for storietellers by campfire, or folks who told their grandchildren of the forest and its long dead inhabitants.. Its caves and meadows was said to be a household for the Vargurr. Seeing by some as noncense, and by others as true fact. And to most, just stories to scare children not to wander out in the forest by night.. Because it was said that "the wolf-men might take you!" But from whomever lips these stories came from, they varied. Sometimes they were described as powerfull and intelligent Shamans and knights, humble folks freed from the lycantrophe curse and still blessed by the benefits wich came with their appearance. To others they were even more savage and raw then the more commonly known; Werewolf. It could vary between fright and curiosity, but one thing the people who listend had in common where fascination. And the years passed by and soon only the elders knew the stories of the once powerfull beings that lingerd in the forest. And the stories by campfires and bedtime where more wanted to be of dragons and maidens, and the knight who saved her. And this was all that was to it. Stories, nothing else and nothing more. Until one day when it all would change. When the stories would grow back to life, more real then anyone would even have dreamed of. "
The rise of the forgotten.
"The damp and dimclad forest north of Lodenol had always been a founding base for storytellers gatherd around by a campfire, or folks who told their grandchildren of the forest and its long dead inhabitants..
Its caves and meadows in the deepest of the woods was said to be the home of the Wargur - The wolf men.
When words first spread of these nightstalkers, they were to others as real as the night and day itself.
After some time they were portreyed as cheer imagination.
And so to most,these folklores turnedto mere tales to scare children not to wander outside the citywalls by night.. Because it was said that "the wolf-men might take you!".
And from whomever lips these stories came from, they varied.
Sometimes they were described as powerfull and intelligent humanoids, humble folks freed from the lycantrophe curse and still blessed by the benefits wich came with their appearance. To others they were even more savage and had an even bigger lust for blood then the more commonly known Werewolf.
It could vary between fright and curiosity, but one thing the people who listend had in common it was fascination,
a spark of wild imagination wich took root in the mind. But as the years passed on,
the people grew tired of random noncence and so these stories diminished and faded away.
Soon only the elders knew the stories of the once powerfull beings that lingerd in the deep and dark forest.
The stories by campfires and bedtime now changed into being tales of dragons and maidens, and the knight who slew the foul beast and saved the fair girl.
And it was just like with the tales of the wolf-men, the Wargur, this was all there was to it. Stories.
Nothing else and nothing more.
Until one day when it all would change.
When the old stories would return to peoples ears,
more real then anyone would even have dreamed of.
Här är han, min allt för snygga Cayne.
Det är honom det skrivs om i sista meningarna ;)
..only makes you stronger. Och nog fan stämmer det väl? Kanske ett litet steg för männskligheten men ett gigantiskt kliv för mig - jag har alltid vart rädd att antingen gå vilse och åka till främmande platser på egen hand med endast min skugga som sällskap, men den senaste månaden har jag funnit mig själv på egen hand och upptäckt att det bara vart ett främmjande för mig (har gått vilse två gånger, men det är inte så jävla noga.. jag hittade rätt till slut) Och nu ser det ut som mina två goda vänner ska bli mina hyresvärdar! Med andra ord jag ska bo hos dom ett tag, i deras gästrum, vilket är galant, för härligare människor är sällsynta och växer knappast på ett jävla träd!
För som nåläget ser ut? Min blogg är ju min syn på saker och ting och jag kan skriva tamejfan vad jag än vill.. yttrandefrihet som vi har här i sverige.. Jag älskar jordgubbar och grädde, jag finner mystik attraktivt (om en person inehar det) Min favoritfärg är svart, vitt det är inga färger och blått. Jag skulle finna glädje i att Justin Bieber avlider efter en lång och plågsam död, helst 20 meter ner under jord. Men det är inte det skiten ska handla om utan mitt sätt att även från den mörkaste avgrund, se det positiva och sträva efter det.
Men även om man strävar mot den ljusa pricken i mörkret är det svårt att låta bli att se sig omkring. Som lägenheten jag och Markus skulle flytta in i tillsammans. Jag ser att det står Berglund/Hagberg på dörren, jag ser att det var vårat hem tillsammans vi skulle bygga upp ett gemensamt liv i på riktigt (visst kan man det som särbos, men ni fattar vad jag menar) Men när jag kommer in ser jag mina saker i ett par kartonger, och hans möbler, tavlor och mattor utplacerade som han själv vill ha dem. Nog fan är det tungt, det är ett riktigt jävla bakslag dessutom.
Han har sagt att han fortfarande har känslor för mig, att han älskar mig. Men hur känner då jag? Jag lever inte i en bubbla av positivt tänkande (även om jag försöker ibland) och gråzoner existerar inte för mig. när han sa att han inte visste vad han kände och ville ha en paus var det jag som sa att det var slut. För enligt min mening är och var det det, när han sa så. Jag kan ibland känna mig rätt krossad, förrvirrad. Visst - jag är glad att det är vi igen. Men det är mer jag vill ha i ett förhållande. Jag vill ha en kram när jag gråter, jag vill ha ett uppmuntrande efter en slitsam dag, jag vill ha ett sms som slutar med "puss, älskar dig finaste" är det för mycket att begära? Jag vette fan rent ut sagt. Kanske är det så att jag vill ha mer än ett simpelt förlåt efter att han sårade mig så mycket även fast jag vet att det inte var med illvilja. jag har förmåga att se ur fler synvinklar än bara min egen, men jag har även förmågan att tänka för mycket och blanda in för mycket känslor i logik, och det kan leda till fall. Tiden läker alla sår, men visar även framtiden eftersom den inte går att förutsäga.
För som nåläget ser ut? Min blogg är ju min syn på saker och ting och jag kan skriva tamejfan vad jag än vill.. yttrandefrihet som vi har här i sverige.. Jag älskar jordgubbar och grädde, jag finner mystik attraktivt (om en person inehar det) Min favoritfärg är svart, vitt det är inga färger och blått. Jag skulle finna glädje i att Justin Bieber avlider efter en lång och plågsam död, helst 20 meter ner under jord. Men det är inte det skiten ska handla om utan mitt sätt att även från den mörkaste avgrund, se det positiva och sträva efter det.
Det kanske även är därför som jag älskar fantasy och scifi filmer. Jag VET hur världen ser ut - och jag hatar den negativa bilden av den. Både dess människor och miljööer (i den negativa synvinkeln sett).
Men även om man strävar mot den ljusa pricken i mörkret är det svårt att låta bli att se sig omkring. Som lägenheten jag och Markus skulle flytta in i tillsammans. Jag ser att det står Berglund/Hagberg på dörren, jag ser att det var vårat hem tillsammans vi skulle bygga upp ett gemensamt liv i på riktigt (visst kan man det som särbos, men ni fattar vad jag menar) Men när jag kommer in ser jag mina saker i ett par kartonger, och hans möbler, tavlor och mattor utplacerade som han själv vill ha dem. Nog fan är det tungt, det är ett riktigt jävla bakslag dessutom.
Han har sagt att han fortfarande har känslor för mig, att han älskar mig. Men hur känner då jag? Jag lever inte i en bubbla av positivt tänkande (även om jag försöker ibland) och gråzoner existerar inte för mig. när han sa att han inte visste vad han kände och ville ha en paus var det jag som sa att det var slut. För enligt min mening är och var det det, när han sa så. Jag kan ibland känna mig rätt krossad, förrvirrad. Visst - jag är glad att det är vi igen. Men det är mer jag vill ha i ett förhållande. Jag vill ha en kram när jag gråter, jag vill ha ett uppmuntrande efter en slitsam dag, jag vill ha ett sms som slutar med "puss, älskar dig finaste" är det för mycket att begära? Jag vette fan rent ut sagt. Kanske är det så att jag vill ha mer än ett simpelt förlåt efter att han sårade mig så mycket även fast jag vet att det inte var med illvilja. jag har förmåga att se ur fler synvinklar än bara min egen, men jag har även förmågan att tänka för mycket och blanda in för mycket känslor i logik, och det kan leda till fall. Tiden läker alla sår, men visar även framtiden eftersom den inte går att förutsäga.
En sak jag har märkt är att tiden inte kan skynda på nånting, den låter allt gå i sin egen takt, även om det är till det bättre eller sämre. Hur som helst så känner jag fortfarande som jag gjorde igår och dan innan det. Men jag tänker inte kassera mitt liv och älta något som kunde vara bra. Jag varken vill eller kan leva i en gråson, för mig är det svart eller vitt som gäller. Så jag vet vilka framtidsutsikter jag kommer att bygga upp, med eller utan någon att dela mitt liv med..
Texten stämmer perfekt nu iallafall
även denna
Jag tar en paus och försöker tänka positivt, och försöker göra så med filmer som jag "lånat" från piratbukten och för även över lite ny musik till min mobil. Är helt slut efter utbildningen i uppsala. Kan inte säga att något av det gör mig på särskilt gladare humör.. Tog dock ett par bilder på undertecknad :)
Mitt ljus i mörkret. Han må ha spenderat i stort sett hela sitt liv med att supa och knarka sig till gravens kant men hans musik är en annan femma, kan även känna igen mig i många avsnitt efter att ha läst hans biograf. Spelar inte heller någon roll vilket humör jag är på - jag blir alltid jävligt harmonisk inombords när jag hör de gammla black sabbath låtarna, och de han gjorde efter att bandet splittrades.
Helt ärligt? De här senaste veckorna, om inte månaderna har vart ett helvete. Från alla sidor och i omgångar, man kan inte resa sig upp innan man faller till marken igen och jag hoppas att det som inte dödar mig, gör mig starkare (som ordspråket säger) Och förhoppningsvis så reser jag mig till slut, starkare än någonsin och sveper mattan med dem och det som gör mig svag och orkeslös.
Tills dess..
Ozzy Osbourne
Mama i'm coming home..